Shit va gränsen är hårfin mellan geni o galenskap... så är det o det blev jag, åter, varse idag efter ett telefonsamtal på förmiddagen. Var går gränsen för vad en människa orkar med? O varför är gränsen så olika mellan olika personer? En del orkar o orkar o orkar, medan andra faller halvvägs. VAd kan vissa hitta för ljusglimtar som håller dem uppe. Eller är det så att vissa är så hårt nerbankade i skorna från tidig barndom att de inte ens tar sig över kanten för att se vilken skönhet livet har att erbjuda. Eller är det kanske så att vi alla måste "dippa" i nått håll ibland, lite olika djupt? Jag tror att det vi bär med oss från tidigare liv o den form vi blivit stöpta i som barn har en stor betydelse för vad det blirav oss o vad vi orkar. Men det finns ju alltid ljus i tunneln även om man inte ser det när man är på botten o gräver...